Mediciner och trigger warning! l

Tänk vad lite mediciner kan trolla med tankar, känslor och beteenden. Haft ångest till och från sen igår och då tog jag 50mg vilket inte hjälpte nämnvärt men lite bättre iaf. Och nu på kvällen tröttnade jag igen och tog en högre dos atarax än vad jag har stående (fortfarande okej enligt läkaren vid behov, tog den dosen dagligen när jag mådde som sämst) Nu kunde jag slappna av igen och ångesttankarna slutade snurra. Brukar inte hjälpa att ta enstaka gånger för mig utan måste ha det dagligdags för att det ska ha effekt men det funkade nu när jag tagit det nån dag i rad. Så skönt! Orkar inte med mig själv när det blir sådär och allt skulle vara bättre om jag inte fanns. Får självskadeimpulser och gråter väldigt lätt. Och kan inte be nån om hjälp att ta mig ur det.. Så då är mediciner bra att ha till hands. 
Nu är det så avlägset att det nästan blir läskigt att det faktiskt var jag som kände sådär nyss. Tvivlar på mig själv och tror att jag ljuger för alla inklusive mig själv och att jag egentligen mår bra. För det gör jag ju. Just nu. Och med mediciner i kroppen. Men det fattar inte riktigt min hjärna. När det känns bra så känns det som att det alltid varit bra fast jag rent logiskt vet att jag mådde faktiskt skit nyss.  Detta får mig att vilja sluta med medicinerna lite då och då och det är det som hänt nu. 
Trappat ner ataraxen till endast 10 mg dagligen (och extra vid behov då) Numer får jag ångest då och då för att det antagligen är för låg dos för jag hade ju ingen ångest när jag började sänka. 
Lika så har jag trappat ut abilifyen nästan helt. Det är en stämningsstabiliserare och antipsykotisk. Jag tänkte att den behöver jag ju inte och den här gett mig bieffekter som har stor betydelse i mitt liv. Jag är ju jämn och har inga syner eller inbillningar längre så vad ska jag med den till?  Jo jo det gick ju bra. Nu har jag börjat se saker i ögonvrån som får mig att rycka till, kackerlackor under löv och får för mig saker som att jag är konstig och att ingen gillar mig m.m. Skitjobbigt. Alltid denna balansgång mellan mediciner och att klara sig utan. Nu vill jag sluta med litium för jag tror inte på att den hjälper mig och biverkningarna skrämmer skiten ur mig :( Och åter igen. Rent logiskt så fattar jag att jag kan bli deprimerad igen men ändå så känns det som att det var väl ändå inte så farligt och var jag verkligen deprimerad? Testerna talar för det, självmordstankarna och apatin jag kände likaså. Mina dagboksblad skvallrar. 
Hur ska jag nånsin bli bättre när jag jojoar såhär? Och kommer jag någonsin att kunna leva utan mediciner? Dom säger att jag är bipolär och att det är kroniskt. Det kommer aldrig försvinna, det är bara sån jag är. :( Samma med autismen. Lär dig leva med det Millis! Nu gjorde jag två andra lite oseriösare tester på internet igår. En för social fobi och en för adhd. Även dessa fick jag väldigt höga poäng på. Men orkar jag krångla med fler diagnoser? Kan det hjälpa mig?
Nej usch, är det konstigt att jag vill ge upp ibland. När det är mörkt, ja då är det becksvart! Och har alltid varit och kommer alltid att vara. Då finns det inga lösningar och det spelar ingen roll vad någon säger.  Då är det enda jag kan tänka på vilket sätt som är smidigast. Minsta möjliga lidande, för mig och den som eventuellt hittar mig. Och det måste vara säkert! Har ingen lust att ha några försök i bagaget. 
Vart ett ärligt inlägg ikväll :/ Svårt. Sudda eller inte sudda? Är jag för mycket nu igen? Vet inte var gränserna går? Får jag skriva öppet om det här verkligen? Det som gör så ont... Vet att det mestadels är min sjukdom som talar och att vore jag frisk så hade jag inte skrivit såhär. Då kanske jag hade haft en modeblogg eller en med massa vackra fotografier. Om jag faktiskt vågat mig själv ut med en kamera om halsen ut i den otäcka naturen. Nej mina rädslor sätter stopp. 
Nu börjar nog dom där ataraxen gå ur känner jag. Var ändå fyra timmar sen.
Dags att sova och hoppas det blir en bättre dag imorgon. 



Kommentera här: