Ur balans
Nu svackar jag igen. Allt går såååå långsamt och det tär på krafterna. Vet inte hur jag ska komma vidare. Med jobbiten alltså. Allt känns hopplöst. Känns som att jag aldrig kommer få se ljuset i tunneln. Idag och igår har präglats av ångest, theralen, sova och ångest igen.
Pengabiten och ångesten över att känna sig oduglig är värst. Sen tror jag att jag skulle må bra av att få lite mer socialt umgänge. Jag vill kunna bidra med något och känna att jag behövs. Just nu känns det väldigt onödigt att just jag skulle komma till världen. Tillför inte nåt... Kommer antagligen aldrig kunna jobba 100% igen men vill ju iallafall jobba. Att det ska vara så svårt att komma ur den här spiralen :/
Just nu håller jag på att kolla igenom massa musikvideos med Stiftelsen, Takida, Winnerbäck med flera och försöker stå emot impulserna. Usch känns hemskt att skriva. Egentligen vill jag bara ljuga och säga att allt är bra men detta är den bistra sanningen. Vet ju inte heller vilka som läser detta och det kan kännas lite olustigt men jag känner att det kan inte bli värre och nu belyser jag att det finns psykisk ohälsa vilket kanske hjälper någon annan. Att allt är inte perfekt liksom som det gärna framstår på internets sociala medier.
Nu ska jag försöka sluta grotta ner mig i dysterheter. Tack för att ni läst, kändes skönt att skriva av sig lite
Gjorde ett nytt pärlplattemotiv och satte på mobilen just för såna här tillfällen. Som ska påminna mig om att fortsätta! Att berättelsen inte ska vara slut än. Semikolonet står för att jag kunde satt punkt men jag gjorde inte det. Jag ska försöka fortsätta även idag fast det känns väldigt tungt.
