Livet dom senaste tre åren

Har setat och läst igenom min journal och mina läkarintyg och förvånas över hur snabbt livet kan ändras.. Nu har jag varit sjukskriven i 2,5 år snart och det hade jag aldrig trott för 3 år sen. Då jobbade och slet jag på så gott jag orkade. Fick mer och mer ont i ryggen och blev sämre och sämre psykiskt. Gick hos en kbt-terapeut och sjukgymnast på vårdcentralen utan framgång. Fick börja med ssri som är en antidepressiv medicin och det funkade inte heller. Gick över till snri som som även innehåller noradrenalin så man ska bli lite piggare me tabletter omn utan resultat.

Så kom sommaren och självmordstankarna. Jobbet funkade inte alls.  Var nära att svimma bara jag gick genom dörrarna där och fick lov att sätta mig ner för att inte trilla ihop. Kroppen skakade och ingenting hjälpte. Blev sjukskriven en månad och tänkte att nu jävlar nu ska det bli bra. Men en månad blev en till och en till och jag fick så mycket impulser att jag ville hoppa från en bro och framför tåg och allt möjligt kom jag på. Var livrädd för att dö genom sjukdom (motsägelsefullt jag vet) och trodde det skulle bli krig så fort jag hörde ett flygplan. En dag när jag var på väg hem från jobbet såg jag snaror hänga från taket inne på en skola jag gick förbi. En annan gång såg jag terrorister i svart komma emot mig. Jag var konstant i förberedelseläge för att nåt hemskt skulle hända. Och så fortsatte det tills jag blev inskriven på Säters sjukhus där jag fick prova en rad olika antidepressiva, ångestdämpande och neuroleptika/antipsykotiska. Där skulle jag i mitt huvud bli kvar över natten men en natt blev en till och en till och en till, ända tills jag varit där i 5 veckor då jag ljög mig ut och sa att jag inte hade nå mer självmordstankar.  Det funkade. Jag som hatar att ljuga och ljuger sjukt dåligt men men. Ibland blir även jag desperat.

Jag fick vara hemma ett tag och ärligt talat så minns jag inte den perioden särskilt bra men det kan inte ha varit helt bra för plötsligt var jag tillbaka i Säter. 5 veckor till... och så ännu en gång. Ett kvartal det året spenderade jag på sjukhuset.

Under resans gång har jag fått genomgå en utredning för att se om jag har autism eller adhd eller något annat. Eftersom jag bara nån vecka innan fått diagnosen bipolär från läkarna på öppenvården så skylldes alla mina ast-drag på den bipolära diagnosen och jag blev utan den hjälpen jag kunde ha fått därifrån. I och med den bipolära biten så byttes några mediciner ut och ersattes av litium som är en typisk bipolär-medicin som ska verka stämningsstabiliserande. Fick även prova några andra som jag fick en allergisk reaktion av. Just nu har jag en antidepp, en stämningsstabiliserande, en ångestdämpande, en neuroleptika och en vitamin. Sammanlagt 9 stycken. Vill inte ens tänka på hur många jag hade när det var som värst :/  Detta håller mig flytande men det har inte varit nån lek att prova ut just dom. Jag har gått igenom allsjöns biverkningar. Nu senast var det neuroleptikan som spökade. Jag blev hemskt stel och i journalen fick jag se att jag hade parkinsonism. Det var dock inte så läskigt som det lät. Så den dosen sänkte vi och nu är det lite bättre. Är fortfarande stel men det kanske jag får ta för att få må lite bättre. Vet inte om jag törs sluta med den ännu. Litiumet kommer jag nog få äta resten av livet. Den ger mig skakningar, finnar och jag hade helt kass mage innan jag fick byta till ett annat märke.

Nu har jag även fått diagnosen atypisk autism av en läkare på öppenvården. Detta har gjort att jag har rätt till att vara på ett korttidsboende 3 dygn i månaden. Detta ska förhoppningsvis ge mig vila och förhindra att jag behöver läggas in på sjukhus igen. Jag känner mig även mer berättigad till boendestödet och mer hemma i en grupp med andra astisar som jag träffar en gång varannan vecka.

Jag ber om ursäkt att det blev lite rörigt och hoppigt mellan varven. Och mitt minne är inte det bästa så det kan finnas fel i texten men det är såhär jag minns det. Nu när jag skrivit klart texten känns det som att jag skrivit om det här förut men det kan lika gärna vara i min egen dagbok. Jag ber om ursäkt även för att jag eventuellt upprepat mig.
 
Nu hoppas jag att jag bara ska bli att må bättre så att jag tids nog kan komma ut på arbetsmarknaden igen och känna mig lite duglig. Men jag är rädd. Rädd för att inte palla trycket. Rädd för att falla tillbaka. Jag vet inte om jag klarar ännu en neråtperiod :s Jag känner mig mer och mer värdelös när jag inte gör någonting och bara går hemma. Detta spär såklart bara på ångesten. Moment 22...
Nåja, nån gång ska det gå. Just nu väntar jag på att arbetsterapeuten ska ringa och säga att jag kan börja på möjligheternas hus. Som jag egentligen inte vet nå vad det är men det är iallafall nånstans att starta. Någonting att göra.
 
Blev ett långt inlägg idag. Får nog ge mig. Gonatt på er! Och kom ihåg! Det syns inte utanpå, hur det känns inuti!
 

Kommentarer:

1 Anonym:

Stor kram till dig, finaste Camilla! ♡

Svar: Tack du anonyme :D
Camilla Ivarsgård

Kommentera här: